Nu har jag bestämt mig för att jag kommer att få träffa min bebis efter 42 fulla graviditetsveckor så slipper jag bli besviken när jag vaknar varje morgon med min abnorma kula på magen. Vad gör det att jag inte kan böja mina händer när jag vaknar på morgonen, att ryggen värker och fötterna spricker av all tyngd? Vad gör det att jag måste halta och knipa ihop benen när jag går då det känns som bowlingklotet mellan benen ska halka ut annars? ..och vad gör det att jag inte kan raka benen eftersom mitt järnvärde riskerar att sjunka drastiskt då det, allt som oftast, leder till ett blodbad värre än det som skedde i Stockholm för xxx-antal år sen?
Jag ångrar bittert att jag besökte Dr Barbara som gav mig hopp om tidig barnbörd... men men nu ska jag som sagt leva i nuet. Ska alldeles strax ta en dusch, tvätta håret och sätta färg på fejset och hoppas att min foundation även idag kommer räcka för att måla mina 3 extra hakor som uppenbarat sig på senare dar. Sedan ska jag sätta på mig en av mina två klänningar, som är de enda jag får plats i numera, och bege till affären för lite lätta inköp såsom bröd o dyl. Bokstavligt talat lätta inköp då det är fysiskt omöjligt för mig att bära något tungt.
Innan dess ska jag dock dansa lite till poppig musik på MTV och hoppas att Lullis blir alldeles till sig att han kommer ut för att joina partyt.. Kan ju aldrig skada....
1 kommentar:
Stackare, jag har gått igenom precis samma plåga som du ;) Att ha en enorm mage när andra hade en mindre gravidmage, plus 30kg, rumpan och höfterna blev så stora att inga byxor fick jag på mig till slut, och inte snacka om brösten som växte flera storlekar och det var sommar när jag var höggravid. Jag ville mest sväva i luften för att jag hade så ont när jag satt ner, låg ner eller stod upp =/
Håller tummarna för dig och din bebis :)
Skicka en kommentar