Semestertider....

Tjockis

Tre veckor efter min förlossning så har jag gått ner 10 kg av de 19 jag gick upp. Har alltså 9 sega kilon kvar att gå ner. Dock så var jag lite småtjock när jag blev gravid så jag skulle egentligen vilja gå ner 15 kg till..Gud..Det känns ju helt omöjligt när man ser det i skrift...

Har sedan en vecka tillbaka börjat på en LowCarbHighFat-diet, inspirerad av min Tess, så jag hoppas att det ger lite resultat snart. Ska försöka få till en powerwalk med barnvagn per dag och lite styrketräning på det då både rygg- och magmuskler är heeelt obefintliga. Har haft sjukligt ont i ryggen hela helgen, nästan så att jag tappat känseln i benen så det är minst sagt på tiden att göra något åt det. Att bära runt på dryga 4 kilo kärlek gör ju inte saken bättre men det är det värt!


/Miss fatty

Del 2..

Vi begav av oss ut på en hurtig promenad, efter 30 min var det inte så hurtigt längre. Jag höll på att dö! Efter att ha gått i alla trappor vi hittat så hade värkarna kommit igång igen och de kom tätt. Jag klängde på allt jag fick tag i, träd, telefonstolpar, elskåp och bänkar (allt utom passerande människor skall tilläggas, hade nog inte uppskattats). Kramade dessa föremål för glatta livet tills värkarna gått över och tvingade samtidigt Jake att massera ryggslutet. Stod ut i en och en halvtimme innan vi gav upp och gick tillbaka till förlossningen, en minut till och Jacob hade fått bära mig och mina extra 19 kg tillbaka. Något han inte var så sugen på...

Fick återigen ligga med CTG-kurva i en halvtimme men hade svårt att ligga still pga av smärtan. Värkarna kommed nästan två min mellanrum och det gjorde sååå ont! En ny barnmorska kom in, vi kan kalla henne Lena 1, och frågade hur jag mådde. Lyckades klämma fram mellan värkarna att det gjorde väldigt väldigt väldigt ont. Hon tyckte att det var lite konstigt eftersom de inte mätt upp en enda värk. What??? Var fanns "Janne Loffe Carlsson"??? Var det dolda kameran?? Jag hade så sjuhelsikes ont och det var väldigt frustrerande att ingen tycktes tro mig. Hon sa att om jag hade varit omföderska så hade hon nog skickat hem mig vid det här laget.  Jag grimaserade mest under samtalet då jag hade massor av värkar och kunde inte riktigt ta in det hon sa. (Det här var runt 22 och 02:49 är han alltså född) Jacob satt bredvid med migrän och försökte massera bort min smärta. Hon undersökte mig till slut då jag uppenbarligen hade väldigt ont. Jag hade öppnat mig till dryga fem cm under vår promenad och nu blev det annat ljud i skällan Jag fick ta en varm dusch för att bedöva smärtan och bytte sedan om till en tjusig rock och sjukhusets jättetrosor.Min älskade lilla Lucas skulle uppenbarligen titta ut rätt snart och först nu sjönk det nog in att vi skulle få träffa vår bebis inom det närmaste dygnet. Lyckorus!

Vi fick komma in i ett riktigt förlossningsrum och jag fick lustgas mot smärtan. Det var ljuvligt! Hädanefter vill jag aldrig berusa mig med något annat än lustgas.. Klockan var nu strax halv tolv och nu var det verkligen på riktigt. Lustgasen och jag blev bästa vänner och Jacob fick äntligen vila sina stackars fingrar. Han hade i princip masserat mig konstant ända sedan vi blivit inskrivna. Efter någon timme med lustgas hade jag förvandlats till Tarzan. Fick nämligen för mig att jag lät som Tarzan varje gång jag skrek i lustgasen under värkarna. Frågade Jacob ett par gånger om han också hörde "aaaaaali ali aaaaaaaahhhhh" men det gjorde han alltså inte... Roade mig även med att räkna upp alla familjemedlemmar i Kalle Ankas familj, tyst för mig själv. Nu var det även skiftbyte igen och Lena nr 2 tog över. Underbara Lena! Hon undersökte mig och jag var nu öppen 7 cm, det gick framåt och det gick fort! Lena nr 2 gick igenom min journal och noterade att jag hade uppgett att jag ville ha epidural under förlossningen.

Lena nr 2: Jaha, jag ser här att du vill ha epidural. Varför ville du ha det?

Jag: Eh, jo..för att det kommer göra ont? (En människa ska alltså komma ut ur mig och det borde ju kännas en del??)

Lena nr 2: Nja, ont och ont.

Jag: Kommer det bli värre än det känns nu?

Lena nr 2: Näe, inte så mycket. Det är ju en annan smärta.. Men jag tror att du kommer att klara det alldeles utmärkt utan den. Du är så stark! Du är jätteduktig!

Jag (mesen): Okej...

Efter fler uppmuntarande ord från underbara Lena (hon gick från Lena nr 2 till underbara Lena efter detta) och lite ökat lustgas intag förvandlades jag till URMODERN. Det är klart jag kommer att klara det! Med risk för att låta väldigt new-age så kände jag krafterna strömma inom mig och jag gick helt in i mig själv. Jacob frågade oroligt om jag var säker på att jag inte ville ha epiduralen och att det inte bara var ett av mina tafatta försök att tillfredställa underbara Lena. Han misstänkte att jag helt enkelt inte vågade säga emot henne och jag måste medge att min första reaktion var ungefär det.. När man tar epidural så finns det risk att värkarna stannar av och det var främst det jag ville undvika när allt flöt på så bra. Jag ville helt enkelt träffa min bebis så fort som möjligt! Efter att ha nekat erbjudandet om epidural en sista gång så blundade jag och öppnade inte ögonen förrens allt var över. Har därför endast vaga minnen om hur underbara Lena verkligen ser ut. Även lustgasen kan nog ha bidragit till detta.

00:09 var jag uppe och kissade. Minns att jag sprang in på toaletten och slängde upp dörren och 

kastade mig ut när jag var klar för att hinna tillbaka till lustgasen innan nästa värk. Det var ett förvånat par som stod utanför och köade när jag flög ut. I mitt minne såg det ungefär ut som när Kramer hälsar på hos Jerry i Seinfeld för er som följer den serien. Kan även ha sett ut som Tarzan som svingade sig mellan lianerna, Jacob tror mer på den versionen. Underbara Lena med undersköterska frågade flera gånger om jag ville ha lite saft eller nåt annat att dricka och jag var under hela förlossningen väldigt artig. "Nej tack" Ja tack" "Ja tack gärna". Oroade mig även för Jakes huvudvärk och kastade av mig masken vid flera tillfällen för att försäkra mig om att han mådde bra.

00:18 fick jag sätta mig och studsa på en pilatusboll och en kvart senare var jag tillbaka i sängen.

01:29 satte de en elektrod på bebis huvud för att kunna följa hur han mådde hela tiden.

01:35 var jag tillbaka på bollen. Nu gjorde det väldigt ont under värkarna, lyckades dock slumra till emellan dom för att sedan vakna och kasta över huvudet i lustgas-masken som låg på sängen (hade ont i ansiktet i flera dagar efteråt och tydliga blåmärken efter detta).

02:25 började det kännas annorlunda. Kallade på underbara Lena och meddelade att jag ville börja krysta. Lena tyckte att det verkade lite väl tidigt men kände efter jojomen. Det var dax! Hamnade på en förlossningspall, en pall utan botten, med en kramande Jacob sittandes bakom mig som hejade på i mitt öra. Även detta på underbara Lenas förslag och det kändes rimligt att ta hjälp av tyngdlagen. Jag krystade och krystade och krystade. Det gick inte att hålla emot och kroppen gjorde som den själv ville. Lucas hjässa syntes tydligt ett tag men han ville inte riktigt komma ut. Med halva hjässan ute föreslog underbara Lena att jag skulle hoppa tillbaka i sängen. Smärta!!!! Underbara Lena blev genast elaka Lena och jag tackade nej till detta förslag. Här var första gången jag ångrade att jag inte tagit epidural. Elaka Lena tolererade dock inga "Nej tack" och jag kastade mig upp på sängen. Elaka Lena bad mig sedan ta i allt jag hade vid nästa värk och tjong! Ut flög lilla Lucas som ett skott och det var nära att han missade sängen. 02:49 och världens finaste prins var född! Elaka Lena försvann och ersattes av underbara Lena. Fick upp honom på mitt bröst och det var kärlek vid första ögonkastet. Det var först nu som jag faktiskt öppnade ögonen under hela förlossningen. En liten (stor) kille på 3820 gram hade äntligen kommit till världen. Jacob fick klippa navelsträngen och min älskade bebis passade på att göra nr 2 över hela mamma... Thank you... <3

Stannade på sjukhuset till på söndagen och fick då äntligen åka hem med vår nya familjemedlem. Hann även tas hand om av Lena nr 3 och Elena innan hemgång. Lagom förvirrande.. :o) Det var 2 trötta föräldrar och en nöjd liten bebis som till sista anlände till Norrskensbacken. Kärleken växer för varje dag och vi får fortfarande tårar i ögonen när vi tittar på lilla Lullis. Om någon hade sagt till mig att jag skulle ranka min förlossning som en 9 på en skala av 10 efter att ha fött utan bedövning så skulle jag ha skrattat men det var precis så det var. Otroligt men sant!

Förlossningen...

Torsdag den 24 juni..

Vaknade runt halv sex-tiden, vilket kunde räknas som en rejäl sovmorgon i mitt fall då jag vaknat och klivit upp betydligt tidigare de sista veckorna. Hade fått order av min barnmorska att ringa till KS i Huddinge för att boka tid för ultraljud mellan 8-9 då jag hade gått en vecka över tiden med bebis. Bestämde mig för att tvätta håret och göra mig klar innan jag ringde så att vi skulle kunna åka direkt om de hade en tidig tid. Hade känt på mig tidigare att vi aldrig skulle komma iväg på något ultraljud och så blev det också. Halv sju, mitt under hårtvättandet, så gick vattnet. Ringde till förlossningen vid åtta-tiden men då hade jag inga regelbundna värkar. Ringde igen vid elva-tiden när det var 6-7 min mellan värkarna (vissa kom tom med 4 minuters mellanrum) men de tyckte att jag skulle försöka vara hemma så länge så som möjligt och komma in först när de flesta värkarna kom med 3-4 min mellanrum. Hade äntligen fått liv i Jacob, vars kropp och sinne hade reagerat med att falla i djup dvala när jag berättat att vattnet hade gått, och vi bestämde oss för att äta några Billys och se på film.

Vi satte på "Bröllopsfotografen" och hann se klart den innan J somnade igen. Helt otroligt. Jag tvingade honom dock att klocka varje värk så det blev ingen djupsömn för hans del. Mitt vattnet sipprade nästan hela tiden, det tycktes aldrig ta slut så jag hade vissa svårigheter med att försöka undvika att blöta ner både soffa och parkett. Kom på en lösning till slut som innefattade en av Lucas blöjor, en handduk och ett par av Jakes kalsonger..No more comments.

Vid fyra-tiden ringde jag till Huddinge för tredje gången och nu var värkarna väldigt smärtsamma och kom med 3 minuters mellanrum. Barnmorskan i telefonen bad dock om att få återkomma då de hade fullt på förlossningen. Hon ringde upp 5 minuter senare och meddelade att jag hade fått en plats på KS i Solna istället. Jag bröt ihop totalt och var otröstlig då jag verkligen hade ställt in mig på att föda på Huddinge, att behöva åka ända till Solna när jag hade så ont kändes inte så lockande. Det här var dock enda gången jag grät under hela förlossningsskedet. Vi packade ihop allt och tog oss ut till bilen och så bar det iväg...

Vi hann komma till Essingeleden innan det tog tvärstopp..Köer!! Satt fast i midsommarhelgens värsta biilkö och började tro att jag skulle behöva föda i bilen. Både jag och Jake var smått panikslagna (han lyckades dock hålla sig vaken den här gången) och i takt med att vi segade oss fram så började mina värkar avta en del. Efter drygt en timme var vi framme i Solna och då hade jag värkar var 6-7 minut igen. Blev livrädd att jag skulle bli hemskickad och tvingas genomlida kö-hel***et igen...

Blev inskriven 18:40 på KS och fick därefter ligga i ett undersökningsrum med CTG-kurva. Hade fortfarande värkar var 7 minut ungefär som kändes rejält. Vid 19:20 som kom en av barnmorskorna in och frågade hur jag mådde då CTG:n inte visat en enda värk(!!). Ingen värk?? Vad var det då som gjorde så ont??

 Hon bestämde sig dock för att undersöka mig för att se om jag hade öppnat mig något. Efter att ha rotat runt lite så blev hon väldigt förvånad då jag var öppen 3 cm och livmodertappen var helt utplånad. Ljuvliga besked kom ur hennes mun då hon meddelade att vi inte skulle bli hemskickade. Vi blev däremot utskickade på en 2 timmars promenad för att sätta fart på värkarna.

Nu vill lilleman ha mat, återkommer!

Ensam hemma

Nu är jag inne på den 3 dagen som "ensam mamma". Då menar jag ensam som i den bemärkelsen att jag tar hand om Lucas hela dagarna och min älskade J jobbar för brödfödan. Lullis och jag börjar äntligen få lite rutin på det hela. Dag 1 var dock en pärs och jag började tvivla på om jag verkligen ville vara föräldraledig så länge som jag tänkt..

Natten till måndag gick väldigt bra, jag tog alla matpass själv. I kombination med min bristfälliga produktion av mjölk och Lullis lathet (han somnar alltid när han snuttar) så har han inte fått i sig tillräckligt med mat så jag har pumpat ut och blandat ersättning som han sedan fått i flaska. Väldigt smidigt eftersom vi har kunnat dela på matningen. Nu har min mjölk dessvärre sinat helt, trist men Lullis tycks klara sig lika bra på ersättning och även BVC höll med. Misstänker dock att det är hälsovårdsnämnden som stängt serveringen pga bristande hygien (ni anar inte vad man svettas när man är fet)...

Nåja, det var inte mina mjölkstationer jag skulle berätta om utan dagen. Var tvungen att gå till BVC för mätning och vägning mellan 10-12. Hade planerat att vara där kvart i, ifall det var kö, men Lulle hade ingen brådska alls..Först sov han, och sov..och sov... Sen skulle han äta, äta och äta...Sen fick han ont i magen eftersom han inte gjort nr 2 på 4 dagar... Vid halv 11 var han mätt och belåten, även om han inte hade gjort nr 2. Bestämde mig för att ta bilen istället för att promenera eftersom det var 102 grader ute. På väg dit fick jag motorstopp 4 gånger, ingen konstigt kanske men nu är det så att vi har en automatväxlad bil och då behöver man aldrig oroa sig för sånt...Suck!!!

Kom fram till slut, svettig och dan. Då visade det sig att hissen var trasig så jag fick bära vagn och bebis upp till andra våningen. Då min fina vagn kostar som en mindre bil så vågade jag inte lämna kvar den...  Kom in och fick väga min prins, 4150 gram och 54,5 cm lång och huvudomfång 37,5. Finfina värden med andra ord! :) Svävade på moln ner för trappan med bebis och vagn i högsta hugg, skuttade hem med min trasiga bil (förlåt alla bilister som låg bakom mig från römossen till norrskensbacken, inte mitt fel att den hoppade). Lucas fick även en liten gåva av mamma i form av katrinplommonjuice och det tycktes lösa upp alla hans problem if you know what I mean..Min älskade bebis var glad igen och så även jag. Tänk att det krävs så lite för att glömma alla bekymmer man har.


Såhär trött blir man av värmen...

Nöjd efter att ha uträttat stordåd...

Avslutade dagen med två muterade ägg.. Döm om min förvåning när de innehöll två gulor var...

Träning

Dumma mamma som tvingar mig att träna nackmuskler..

Nästan hela vägen runt... :o) Träningen ger resultat!

2 veckor

För 2 veckor sen låg världens finaste bebis fortfarande i magen, tänk vad tiden går fort!

Nu är vi ute på landet i Flen och njuter av livet och myser med bebis. Jacob börjar jobba på måndag efter 10 underbara dagar ihop. Då ska jag ensam klara av att ta hand om Lucas  men det blir nog nemas problemas då han är världens snällaste bebis. Mat var tredje/fjärde timme och skriker endast om blöjan är blöt eller när mamma segar med maten. Han sover mest och fiser..förstås.. klart jag får en bebis som släpper väder när jag har fobi mot allt som har med nr 2 att göra. Nåja, man vänjer sig.

Återkommer nästa vecka med bilder och uppdateringar om vårt liv och såklart om förlossningen. Sa jag att jag tackade nej till bedövning...? Lustgasen var min enda vän genom smärtan, lustgasen och Tarzan..mer om det nästa gång..

Puss

En bild säger mer än 1000 ord....

Tack för alla fina kommentarer, de värmer!!

Återkommer när jag får tid över, nu går all tid åt att gosa med min lilla familj.

Kärlek!