Del 2..

Vi begav av oss ut på en hurtig promenad, efter 30 min var det inte så hurtigt längre. Jag höll på att dö! Efter att ha gått i alla trappor vi hittat så hade värkarna kommit igång igen och de kom tätt. Jag klängde på allt jag fick tag i, träd, telefonstolpar, elskåp och bänkar (allt utom passerande människor skall tilläggas, hade nog inte uppskattats). Kramade dessa föremål för glatta livet tills värkarna gått över och tvingade samtidigt Jake att massera ryggslutet. Stod ut i en och en halvtimme innan vi gav upp och gick tillbaka till förlossningen, en minut till och Jacob hade fått bära mig och mina extra 19 kg tillbaka. Något han inte var så sugen på...

Fick återigen ligga med CTG-kurva i en halvtimme men hade svårt att ligga still pga av smärtan. Värkarna kommed nästan två min mellanrum och det gjorde sååå ont! En ny barnmorska kom in, vi kan kalla henne Lena 1, och frågade hur jag mådde. Lyckades klämma fram mellan värkarna att det gjorde väldigt väldigt väldigt ont. Hon tyckte att det var lite konstigt eftersom de inte mätt upp en enda värk. What??? Var fanns "Janne Loffe Carlsson"??? Var det dolda kameran?? Jag hade så sjuhelsikes ont och det var väldigt frustrerande att ingen tycktes tro mig. Hon sa att om jag hade varit omföderska så hade hon nog skickat hem mig vid det här laget.  Jag grimaserade mest under samtalet då jag hade massor av värkar och kunde inte riktigt ta in det hon sa. (Det här var runt 22 och 02:49 är han alltså född) Jacob satt bredvid med migrän och försökte massera bort min smärta. Hon undersökte mig till slut då jag uppenbarligen hade väldigt ont. Jag hade öppnat mig till dryga fem cm under vår promenad och nu blev det annat ljud i skällan Jag fick ta en varm dusch för att bedöva smärtan och bytte sedan om till en tjusig rock och sjukhusets jättetrosor.Min älskade lilla Lucas skulle uppenbarligen titta ut rätt snart och först nu sjönk det nog in att vi skulle få träffa vår bebis inom det närmaste dygnet. Lyckorus!

Vi fick komma in i ett riktigt förlossningsrum och jag fick lustgas mot smärtan. Det var ljuvligt! Hädanefter vill jag aldrig berusa mig med något annat än lustgas.. Klockan var nu strax halv tolv och nu var det verkligen på riktigt. Lustgasen och jag blev bästa vänner och Jacob fick äntligen vila sina stackars fingrar. Han hade i princip masserat mig konstant ända sedan vi blivit inskrivna. Efter någon timme med lustgas hade jag förvandlats till Tarzan. Fick nämligen för mig att jag lät som Tarzan varje gång jag skrek i lustgasen under värkarna. Frågade Jacob ett par gånger om han också hörde "aaaaaali ali aaaaaaaahhhhh" men det gjorde han alltså inte... Roade mig även med att räkna upp alla familjemedlemmar i Kalle Ankas familj, tyst för mig själv. Nu var det även skiftbyte igen och Lena nr 2 tog över. Underbara Lena! Hon undersökte mig och jag var nu öppen 7 cm, det gick framåt och det gick fort! Lena nr 2 gick igenom min journal och noterade att jag hade uppgett att jag ville ha epidural under förlossningen.

Lena nr 2: Jaha, jag ser här att du vill ha epidural. Varför ville du ha det?

Jag: Eh, jo..för att det kommer göra ont? (En människa ska alltså komma ut ur mig och det borde ju kännas en del??)

Lena nr 2: Nja, ont och ont.

Jag: Kommer det bli värre än det känns nu?

Lena nr 2: Näe, inte så mycket. Det är ju en annan smärta.. Men jag tror att du kommer att klara det alldeles utmärkt utan den. Du är så stark! Du är jätteduktig!

Jag (mesen): Okej...

Efter fler uppmuntarande ord från underbara Lena (hon gick från Lena nr 2 till underbara Lena efter detta) och lite ökat lustgas intag förvandlades jag till URMODERN. Det är klart jag kommer att klara det! Med risk för att låta väldigt new-age så kände jag krafterna strömma inom mig och jag gick helt in i mig själv. Jacob frågade oroligt om jag var säker på att jag inte ville ha epiduralen och att det inte bara var ett av mina tafatta försök att tillfredställa underbara Lena. Han misstänkte att jag helt enkelt inte vågade säga emot henne och jag måste medge att min första reaktion var ungefär det.. När man tar epidural så finns det risk att värkarna stannar av och det var främst det jag ville undvika när allt flöt på så bra. Jag ville helt enkelt träffa min bebis så fort som möjligt! Efter att ha nekat erbjudandet om epidural en sista gång så blundade jag och öppnade inte ögonen förrens allt var över. Har därför endast vaga minnen om hur underbara Lena verkligen ser ut. Även lustgasen kan nog ha bidragit till detta.

00:09 var jag uppe och kissade. Minns att jag sprang in på toaletten och slängde upp dörren och 

kastade mig ut när jag var klar för att hinna tillbaka till lustgasen innan nästa värk. Det var ett förvånat par som stod utanför och köade när jag flög ut. I mitt minne såg det ungefär ut som när Kramer hälsar på hos Jerry i Seinfeld för er som följer den serien. Kan även ha sett ut som Tarzan som svingade sig mellan lianerna, Jacob tror mer på den versionen. Underbara Lena med undersköterska frågade flera gånger om jag ville ha lite saft eller nåt annat att dricka och jag var under hela förlossningen väldigt artig. "Nej tack" Ja tack" "Ja tack gärna". Oroade mig även för Jakes huvudvärk och kastade av mig masken vid flera tillfällen för att försäkra mig om att han mådde bra.

00:18 fick jag sätta mig och studsa på en pilatusboll och en kvart senare var jag tillbaka i sängen.

01:29 satte de en elektrod på bebis huvud för att kunna följa hur han mådde hela tiden.

01:35 var jag tillbaka på bollen. Nu gjorde det väldigt ont under värkarna, lyckades dock slumra till emellan dom för att sedan vakna och kasta över huvudet i lustgas-masken som låg på sängen (hade ont i ansiktet i flera dagar efteråt och tydliga blåmärken efter detta).

02:25 började det kännas annorlunda. Kallade på underbara Lena och meddelade att jag ville börja krysta. Lena tyckte att det verkade lite väl tidigt men kände efter jojomen. Det var dax! Hamnade på en förlossningspall, en pall utan botten, med en kramande Jacob sittandes bakom mig som hejade på i mitt öra. Även detta på underbara Lenas förslag och det kändes rimligt att ta hjälp av tyngdlagen. Jag krystade och krystade och krystade. Det gick inte att hålla emot och kroppen gjorde som den själv ville. Lucas hjässa syntes tydligt ett tag men han ville inte riktigt komma ut. Med halva hjässan ute föreslog underbara Lena att jag skulle hoppa tillbaka i sängen. Smärta!!!! Underbara Lena blev genast elaka Lena och jag tackade nej till detta förslag. Här var första gången jag ångrade att jag inte tagit epidural. Elaka Lena tolererade dock inga "Nej tack" och jag kastade mig upp på sängen. Elaka Lena bad mig sedan ta i allt jag hade vid nästa värk och tjong! Ut flög lilla Lucas som ett skott och det var nära att han missade sängen. 02:49 och världens finaste prins var född! Elaka Lena försvann och ersattes av underbara Lena. Fick upp honom på mitt bröst och det var kärlek vid första ögonkastet. Det var först nu som jag faktiskt öppnade ögonen under hela förlossningen. En liten (stor) kille på 3820 gram hade äntligen kommit till världen. Jacob fick klippa navelsträngen och min älskade bebis passade på att göra nr 2 över hela mamma... Thank you... <3

Stannade på sjukhuset till på söndagen och fick då äntligen åka hem med vår nya familjemedlem. Hann även tas hand om av Lena nr 3 och Elena innan hemgång. Lagom förvirrande.. :o) Det var 2 trötta föräldrar och en nöjd liten bebis som till sista anlände till Norrskensbacken. Kärleken växer för varje dag och vi får fortfarande tårar i ögonen när vi tittar på lilla Lullis. Om någon hade sagt till mig att jag skulle ranka min förlossning som en 9 på en skala av 10 efter att ha fött utan bedövning så skulle jag ha skrattat men det var precis så det var. Otroligt men sant!